Behovet av en förbättrad vård för ätstörningar i Sverige
Ätstörningar är en av de mest komplexa och allvarliga psykiska sjukdomarna som drabbar både barn och vuxna, oavsett kön. Socialstyrelsens nyligen publicerade nationella riktlinjer för vård vid ätstörningar (maj 2024) visar tydligt på de brister som finns i dagens vårdsystem. Trots att över 200 000 personer i Sverige lider av olika former av ätstörningar, varierar vården kraftigt i kvalitet och tillgänglighet mellan regioner. Det är hög tid att vi tar ett samlat grepp om problemet och säkerställer att alla som behöver vård får den – oavsett var de bor.
Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är det särskilt allvarligt att många med hetsätningsstörning och ARFID (undvikande och restriktiv ätstörning) inte får den vård de behöver. Dessa tillstånd är lika allvarliga som anorexi, men har historiskt sett fått mindre uppmärksamhet och resurser. Många regioner har inte ens tydliga vårdvägar för personer med ARFID, vilket lämnar både patienter och deras familjer utan nödvändigt stöd. Bristen på resurser och tydliga riktlinjer skapar en ojämlikhet i vården som är oacceptabel.
För att förbättra situationen rekommenderar Socialstyrelsen flera åtgärder. För det första behöver vi öka kompetensen inom hela hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Många gånger är det bristande kunskap som gör att ätstörningar inte upptäcks i tid. Det första mötet med vården sker ofta inom barnhälsovården, elevhälsan eller på vårdcentraler, där personalens kunskaper om ätstörningar kan vara begränsade. Genom att utbilda personal i att känna igen symtom och bemöta patienter på rätt sätt, kan fler få rätt diagnos och behandling i ett tidigt skede. Detta kräver dock en nationell satsning på utbildning och kontinuerlig kompetensutveckling.
En annan viktig åtgärd är att säkerställa en sömlös övergång från barnsjukvård till vuxensjukvård. Många patienter med ätstörningar fyller 18 år under behandlingstiden och tvingas byta vårdpersonal och ofta även behandlingsmetod. En strukturerad övergång med tydliga rutiner och samverkan mellan barn- och vuxenvården minskar risken för behandlingsglapp och tidiga avslut. Patienten bör få stöd under denna känsliga period, vilket kan innebära allt från praktisk hjälp till psykologiskt stöd.
Dessutom behöver vården vid ätstörningar bli mer tillgänglig utanför de psykiatriska vårdenheterna. Primärvården bör kunna erbjuda viss ätstörningsbehandling, vilket skulle avlasta den specialiserade vården och göra att fler patienter kan få hjälp tidigare. För patienter med anorexi behövs ett komplement till heldygnsvård på klinik, exempelvis genom dagvård inom specialiserad ätstörningsvård. En sådan utveckling kräver investeringar men skulle på sikt minska både lidande och kostnader genom att förebygga allvarligare tillstånd.
Socialstyrelsen betonar också vikten av att vården anpassas till individen. Behandlingarna måste vara flexibla och utgå från patientens specifika behov. För vissa kan det innebära att erbjuda olika typer av psykologisk behandling, som är särskilt anpassade för ätstörningar, och att byta metod om den inte fungerar. För andra kan det handla om stöd för att undvika försämring, särskilt för personer med svår och långvarig anorexi. Detta kräver att vårdpersonal har goda kunskaper om olika behandlingsmetoder och kan anpassa vården utifrån varje enskild patients situation.
Men allt detta kräver resurser och en tydlig ansvarsfördelning. Många regioner brottas med resursbrist och höga krav på den specialiserade psykiatrin. Därför är det viktigt att resurser fördelas efter behov och att insatser görs på rätt vårdnivå. Tidiga insatser på lämplig vårdnivå kan minska risken för att utveckla allvarlig sjukdom och därmed långsiktigt sänka kostnaderna för vården. Här spelar beslutsfattarna en avgörande roll. De måste prioritera resurser till de områden som har störst behov och säkerställa att vården är likvärdig över hela landet.
Ett annat viktigt område som lyfts fram i riktlinjerna är behovet av samarbete mellan olika vårdaktörer. Personer med ätstörningar har ofta komplexa vårdbehov som kräver insatser från flera olika yrkesgrupper. Genom att förbättra samarbetet mellan primärvård, specialistvård och socialtjänst kan vi skapa en mer sammanhållen och effektiv vård. Det innebär att vårdpersonal måste ha goda kunskaper om varandras kompetenser och tydliga rutiner för hur samarbetet ska gå till.
Socialstyrelsens riktlinjer är ett viktigt steg mot en mer jämlik och effektiv vård för personer med ätstörningar. Men för att de ska få genomslag krävs det att beslutsfattare på alla nivåer tar till sig rekommendationerna och agerar. Vi måste arbeta tillsammans för att öka kunskapen, förbättra samarbetet och se till att alla som behöver vård får den – oavsett var i landet de bor. Det är en fråga om liv och hälsa, och vi har inte råd att vänta längre.
Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen, uttrycker tacksamhet för alla som bidragit till riktlinjerna med sitt engagemang och expertkunnande. Det är nu upp till oss alla att fortsätta detta viktiga arbete och säkerställa att riktlinjerna omsätts i praktiken. Låt oss ta steget mot en bättre vård för alla som lider av ätstörningar. Det är dags att prioritera detta folkhälsoproblem och göra skillnad. Vi måste agera nu för att säkerställa en framtid där alla som behöver vård kan få den snabbt och effektivt.
//C
240521