Ätstörningar: En obevakad kris och Mando-klinikens kontroverser
Ätstörningar, från anorexi till bulimi och hetsätningsstörning, är några av de mest missförstådda och förbisedda sjukdomarna i vår tid. Över 200,000 svenskar lider av dessa sjukdomar, men trots detta har förståelsen och behandlingen länge varit otillräckliga. Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer är därför ett efterlängtat initiativ. Med sina 38 rekommendationer har de potential att revolutionera vården, genom att förbättra kunskapen inom vården, bredda behandlingsalternativen och erbjuda mer individanpassad vård. Men utmaningarna är fortfarande enorma.
Den kanske största av dessa utmaningar är ojämlikheten i tillgång till vård. Beroende på var man bor i Sverige, kan det skilja avsevärt i vilken hjälp man får. Väntetiderna kan vara långa och behandlingsmetoderna varierar. En allvarlig sjukdom som en ätstörning kan bli beroende av postnummer, vilket är oacceptabelt i en välfärdsstat som Sverige.
Nya riktlinjer från Socialstyrelsen är avsedda att råda bot på dessa brister genom att ge vägledning och ställa krav på beslutsfattare att implementera förändringar. Det räcker inte längre att god vård och behandling är beroende av lokala initiativ eller engagerade enskilda chefer.
Ett område där det finns särskilt stora brister är kunskapsnivån om ätstörningar hos vårdpersonal. Många patienter får inte en korrekt diagnos på grund av otillräcklig kunskap inom vården. Nationella insatser krävs för att utbilda personal inom både hälso- och sjukvården samt skolhälsovården om dessa tillstånd.
Förutom de systemiska problemen i vården finns det även enskilda verksamheter som utmanar den etablerade bilden av hur ätstörningar bör behandlas. Mando-kliniken i Stockholm är ett sådant exempel. Kliniken har blivit känd för sin Mandometermetod, där behandlingen fokuserar på att återlära mättnadskänsla genom en särskild våg som mäter hur och vad patienten äter. Denna metod har både förespråkare och kritiker. Kritikerna menar att behandlingsmetoden är ovetenskaplig och dess effektivitet otillräckligt belagd, vilket ställer frågor om dess lämplighet inom offentligt finansierad vård.
Det är viktigt att sådana innovationer utvärderas noggrant. Hopp och desperata önskemål får inte ersätta evidensbaserad vård när det kommer till att behandla en så pass allvarlig sjukdom som ätstörningar. Riktlinjerna från Socialstyrelsen tydliggör behovet av en mer vetenskapligt förankrad vård, där behandlingsmetoder ska vara grundligt testade och godkända innan de tillämpas i bred skala.
De nya riktlinjerna är dock bara början. Implementeringen av dessa kommer att kräva en rejäl insats från alla nivåer inom sjukvården, från regering till lokal vårdpersonal. Det krävs en nationell överenskommelse om att ätstörningar är en prioriterad sjukdomsgrupp och att alla insatser – från förebyggande arbete till akut vård och rehabilitering – måste förstärkas.
Sverige står inför en folkhälsokris där ätstörningar måste tas på största allvar. Nationella riktlinjer är ett lovande steg framåt, men de måste omvandlas till praktisk handling. Endast då kan vi säkerställa att ingen svensk behöver lida i tystnad eller sakna tillgång till livsviktig vård. Om vi misslyckas med detta, har vi inte bara misslyckats som vårdgivare utan som samhälle.
//C
240503