Det är ingen tvekan om att Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) spelar en avgörande roll när det kommer till mental hälso- och sjukvård i Sverige. Med över en miljon besök på ett år är det svårt att ifrågasätta dess betydelse. Det är lika klart att den psykiatriska vårdkapaciteten inte alltid är tillräcklig. Men som en poäng: Barns och ungdomars känslor är inte per automatik sjukdomar som kräver en psykiatrisk diagnos.
Det mediala fokuset på BUP:s köer är förståeligt ur en vinkel: vi lever i ett samhälle där vi tenderar att vilja medicinska lösningar på komplexa problem. Det skapar en ond cirkel där BUP blir en slags "quick-fix" för alla möjliga slags problem och därmed förstärker trångmål och långa köer. I längden är detta ohållbart. Inte minst för att det inte alltid är rätt angreppssätt för de problem som barn och unga faktiskt upplever.
Hans Eks avhandling om "psykiatriseringen av skolkaren" är särskilt relevant här. Det illustrerar tydligt hur samhället har en tendens att patologisera barns och ungdomars beteenden och känslor. Det är som att hela skolsystemet och socialtjänsten håller andan i väntan på BUP:s magiska lösningar. Det blir en slags ursäkt att inte agera själva, trots att det i de flesta fall krävs en bredare insats för att förstå och åtgärda problemen.
Men det går inte att skylla allt på BUP, som redan gör ett enormt arbete. Problemet är snarare att vi som samhälle inte gör tillräckligt för att förebygga psykisk ohälsa. Det handlar om alltifrån utbildning och arbetsmiljö till kost och fysisk aktivitet. Det är samhälleliga och strukturella faktorer som behöver åtgärdas för att minska behovet av BUP som första och enda utväg.
Anders Hansens bok "Skärmhjärnan" lyfter exempelvis fram den digitala världens påverkan på vårt välbefinnande, något som blivit en katalysator för stress och psykisk ohälsa. Det är en del av en mycket större pussel där vi behöver förändra både attityder och infrastruktur för att verkligen hjälpa barn och ungdomar.
Samhället behöver prioritera tidig förebyggande åtgärder: mindre barngrupper i förskolan, mer engagerade lärare, bättre arbetsmiljöer och mer fysisk aktivitet. Det kräver en investering, både i tid och resurser, men det är en investering i framtiden.
Så ja, det behövs definitivt mer än hänvisningar till psykiatrin. Det krävs en samhällelig omläggning där vi alla, från föräldrar och lärare till politiker och vårdpersonal, har ett ansvar att skapa en miljö där barn och ungdomar kan frodas utan att ständigt riskera sin mentala hälsa.
Det är inte bara BUP:s ansvar att barn och unga ska må bra, det är allas vårt ansvar. Det kräver en multiprofessionell insats, ett långsiktigt tänkande och, kanske mest av allt, en förståelse för att psykisk ohälsa sällan har en enda orsak eller en enkel lösning.
//240102
C