Psykiatrin kräver ett lyssnande öra
Statsminister Ulf Kristerssons engagemang för att belysa psykisk ohälsa bland unga är lovvärt. Dock finns en risk att hans förslag blir slag i luften utan de nödvändiga resurser och lagändringar som professionen kräver. För att uppnå verklig förändring måste politiken lyssna på dem som arbetar inom psykiatrin dagligen.
Ett av de mest kritiska problemen som lyfts fram är lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), som hindrar vårdpersonal från att kontakta anhöriga utan patientens godkännande. Detta trots att samma lag tillåter tvångsvård av patienter utan deras samtycke. Att föräldrar och syskon kan vara ett ovärderligt stöd i behandlingen ignoreras på grund av dessa sekretessbestämmelser. Det är paradoxalt och måste ändras. Vi kan inte fortsätta hindra den potential för förbättrad vård och stöd som anhöriga kan erbjuda.
Ett tragiskt exempel är berättelsen om mamman vars dotter begick självmord efter att ha slutat med antidepressiva mediciner, okunnig om att biverkningarna skulle avta med tiden. Hade sekretessbestämmelserna tillåtit vården att ge mamman information, kunde en tragedi ha undvikits. Det är uppenbart att vi behöver lagändringar som möjliggör bättre samverkan mellan vårdpersonal och anhöriga.
Förutom lagändringar måste vi också se över hur resurserna fördelas inom psykiatrin. Det räcker inte med nya policydokument eller lagar; utan tillräckliga anslag för att anställa fler psykiatriker, sjuksköterskor och terapeuter kommer vi inte att se någon verklig förändring. Med ökade resurser kan vi säkerställa att varje patient får den individuella uppmärksamhet och vård som krävs, vilket i sin tur kan minska risken för självmord och förbättra återhämtningsgraden.
Förslag för en förbättrad psykiatri
- Reformera LPT för bättre anhörigstöd
En omedelbar ändring av LPT är nödvändig för att tillåta vårdpersonal att kontakta anhöriga utan patientens tillstånd när det bedöms vara i patientens bästa intresse. Genom att involvera anhöriga kan vi skapa en mer sammanhängande vård och ge patienter det stöd de behöver både under och efter vårdtiden. Detta minskar också bördan på vårdpersonalen som ofta måste ta svåra beslut utan att ha en fullständig bild av patientens bakgrund och stödstruktur. - Öka resurser och personal inom psykiatrin
Att arbeta med hela patientens nätverk kräver resurser i form av personal och tid. Det räcker inte med nya policydokument eller lagar; utan tillräckliga anslag för att anställa fler psykiatriker, sjuksköterskor och terapeuter kommer vi inte att se någon verklig förändring. Med ökade resurser kan vi säkerställa att varje patient får den individuella uppmärksamhet och vård som krävs, vilket i sin tur kan minska risken för självmord och förbättra återhämtningsgraden. - Införa specialiserade team för krisintervention och långsiktig uppföljning
För att undvika att patienter som Bosse hamnar i en återvändsgränd där de stannar kvar på avdelningen utan reell förbättring, bör vi införa specialiserade team för krisintervention och långsiktig uppföljning. Dessa team kan arbeta intensivt med patienter i kris för att snabbt stabilisera deras tillstånd och sedan följa upp med regelbunden stöd och behandling, även efter att de lämnat sjukhuset. Genom att ha ett specialiserat team som hanterar både akuta och långsiktiga behov kan vi minska belastningen på de allmänpsykiatriska avdelningarna och säkerställa att vården är mer målinriktad och effektiv. - Förbättra samordningen mellan olika vårdinstanser
För att skapa en mer sammanhängande och effektiv vård för psykiskt sjuka patienter är det viktigt att förbättra samordningen mellan olika vårdinstanser, såsom psykiatri, beroendevård och socialtjänst. Genom att skapa tydliga rutiner och kommunikationskanaler kan vi säkerställa att patienter får en helhetsbedömning och rätt stöd vid rätt tidpunkt. En förbättrad samordning minskar också risken för att patienter faller mellan stolarna och att vårdresurser används på ett mer effektivt sätt.
Fallstudie: Bosse
Ett tydligt exempel på brister inom nuvarande system är fallet med Bosse, en man som genomgår en livskris och börjar dricka stora mängder alkohol efter att ha förlorat sin fru och sitt jobb. Bosse blir hemlös och hamnar på en psykiatrisk avdelning efter att ha hotat med suicid. På avdelningen får han måltider och sysselsätter sig med aktiviteter som kortspel och promenader. När läkaren vill skriva ut honom hotar Bosse återigen med självmord, vilket leder till att han får stanna kvar.
Bosse har lärt sig systemets koder för att undvika en kravfylld vardag, och läkarnas rädsla för att göra fel och hamna i utredningar gör att han får stanna på avdelningen. Detta trots att många andra patienter med verkliga behov nekas plats på grund av platsbrist. Bosse är tyvärr inte ensam om att utnyttja systemet på detta sätt. Det är en ohållbar situation som kräver förändring.
Avslutning
Psykiatrin står inför stora utmaningar och det är positivt att statsministern uppmärksammar dessa frågor. Men för att uppnå verkliga förbättringar måste politiken lyssna på professionen och vidta konkreta åtgärder. Genom att reformera LPT, öka resurserna, införa specialiserade team och förbättra samordningen mellan olika vårdinstanser kan vi skapa en psykiatri som inte bara hanterar akuta kriser utan också stödjer patienterna långsiktigt. Endast då kan vi börja se en verklig förbättring av den psykiska hälsan i vårt samhälle.
Politiker måste förstå att det inte räcker med symboliska åtgärder och välformulerade dokument. Det krävs handling och investeringar för att verkligen förändra psykiatrin. Vi måste arbeta tillsammans, lyssna på professionens erfarenheter och insikter, och skapa en vård som är human, effektiv och hållbar för framtiden.
//C
240611