Hemmaboende ungdomars tysta nöd
Vi lever i en tid där samhällsutvecklingen spränger gränser, och ändå kämpar tusentals unga vuxna med att hålla jämna steg. De isolerar sig i föräldrahemmet, oförmögna eller ovilliga att nå ut till samhällets stödstrukturer såsom socialtjänsten eller psykiatrin. Kerstin Benckert, anhörigkonsulent, lyfter i en debattartikel i SvD 240430, fram en dystrare del av denna verklighet: många föräldrar känner sig hjälplösa när deras barn, trots att de är vuxna, inte kan eller vill ta det steg ut i världen som så många andra tar för givet.
Det är skrämmande siffror som presenteras. Över 11 procent av alla unga vuxna i Sverige mellan 16 och 29 år står utanför arbete och studier. Ännu mer oroande är det att nästan 2 procent befinner sig i extrem social isolering. Detta problem är inte unikt för Sverige; det är en reflektion av en bredare europeisk och global utmaning. Dessa unga människor är ofta osynliga i statistiken tills någon som Benckert pekar på deras existens.
Denna isolering är inte bara en personlig tragedi för de inblandade utan en ekonomisk och social börda för samhället. En ung person som inte kan bidra till samhället på grund av arbetslöshet eller ohälsa kan kosta upp till 15 miljoner kronor under sin livstid. Detta är kostnader för förlorad arbetskraft, men också för vård och andra sociala tjänster. Trots dessa höga kostnader är möjligheterna att hjälpa begränsade, framför allt när den unga vuxna vägrar acceptera hjälp.
I Sverige idag kan en 30-åring fortfarande bo hos sina föräldrar och avböja all form av hjälp. Socialtjänstlagen stödjer bara frivilliga insatser; tvångsåtgärder är inte ett alternativ utanför särskilda omständigheter. Detta lämnar ofta de anhöriga ensamma med bördan. Denna situation beskriver Benckert med en känsla av akut och påtaglig desperation, där föräldrar ofta ser ingen annan utväg än att till slut kontakta kronofogden för att få hjälp med att avhysa sitt eget barn – en åtgärd som få föräldrar kan hantera emotionellt.
Frågan om personlig integritet och självbestämmande är central. Vårt sociala skyddsnät, designat för att respektera individens rättigheter, tycks i dessa fall bli en barriär för nödvändigt ingripande. Är det dags att ompröva dessa principer? Är det möjligt att utforma en lag som både respekterar individens rättigheter och samtidigt tillgodoser samhällets behov att hjälpa de som inte kan hjälpa sig själva?
Det krävs en lagändring, menar Benckert, för att ge kommunerna möjligheten att inte bara agera när en person väljer att söka hjälp. Det är inte en fråga om att ta ifrån individen dess rättigheter, utan att ge tillbaka möjligheten att leva ett fullvärdigt liv. Sådana lagförändringar skulle innebära att fler unga kan få den hjälp de så desperat behöver, innan de når en punkt där de inte längre kan eller vill lämna sitt rum.
Denna krönika syftar till att väcka en diskussion kring behovet av att se om och stärka vår lagstiftning. Det är dags för politiker, jurister och medborgare att gemensamt finna en väg framåt. En väg som kan erbjuda både skydd och stöd för de unga som kämpar i tystnad, och därigenom inte bara förbättra individens livskvalitet utan också samhällets sociala och ekonomiska välmående.
Hur går vi framåt då? Nödvändigheten av en lagförändring kan inte underskattas. De nuvarande lagarna ger inte tillräckliga verktyg för att hantera de komplexa och varierande behoven hos unga vuxna som kämpar med psykisk ohälsa och isolering. Kommuner och lokala myndigheter behöver flexibilitet för att ingripa tidigt, kanske genom utökade möjligheter till tvångsvård där det är absolut nödvändigt för individens välfärd. Detta bör dock ske med stränga skyddsmekanismer och övervakning för att skydda de inblandades rättigheter. Samtidigt måste vi öka medvetenheten och tillgången till frivilliga stödprogram som kan locka dessa unga vuxna ut ur sina gömställen och tillbaka in i samhället. Endast genom en kombination av dessa åtgärder kan vi hoppas att minska det ständiga lidandet hos dessa individer och deras familjer.
//C
240507