Det är en vacker vinterdag i Stockholm, huvudstaden i Sverige. Staden är klädd i julens glitter och glamour, men under ytan brusar en kyla, inte bara i luften men också i människornas hastiga steg. Folk stressar omkring, upptagna med julklappar och dekorationer, isolerade i sina egna världar. Mitt i denna pulserande metropol, och även i de mer avlägsna hörnen av Södermanland och Gotland, finns ett dolt hjärta som slår i tystnad, känt av alltför få. Det är hjärtat av RSMH Mälardalen Gotland, en plats där de ensamma söker gemenskap någonstans som ibland kan kännas som den mest ensamma platsen på jorden.
När jag stiger in genom dörren på en lokalförening, belägen mitt i hjärtat av Stockholm, omsluts jag av en värld där ensamhet ersätts av gemenskap. "Välkommen!" utbrister en äldre man med vänliga ögon. Hans röst, varm och inbjudande, bryter stillheten som en kram i vinterkylan. Rummet ekar av skratt och samtal, en stark kontrast till stadens anonyma brus.
Här, mitt i storstadens brus, i Södermanlands tystnad och Gotlands avskildhet, samlas människor som kämpar mot ofrivillig ensamhet. De är en brokig skara, från olika bakgrunder, åldrar och livsberättelser, förenade i en längtan efter samhörighet. En ung kvinna, vars leende når ögonen trots tydliga spår av livets prövningar, delar med sig av sin historia. "Här känner jag mig inte ensam," säger hon, och hennes ord klingar med en äkthet som berör.
Julen, en tid då ensamhetens tyngd ofta känns som tyngst, kan vara en särskild prövning i en stad som Stockholm och de omgivande regionerna. De som samlas här har inte mycket att ge i termer av materiella gåvor, men vad de erbjuder är ovärderligt: sin närvaro och sitt hjärta.
I lokalen, enkel men välkomnande, råder ingen ensamhet. Här är gemenskapen starkare än något annat. Julbordet, kanske inte det mest extravaganta, är fyllt med kärlek och omsorg. Alla har bidragit med vad de kan, skapandes en blandning av hemlagad mat och enstaka inköpta godsaker. Det är en påminnelse om att gemenskap inte mäts i pengar, utan i öppna hjärtan och delandet av det lilla man har.
De berättar historier, skrattar högt och sjunger julsånger. De ger varandra en hand att hålla i, en tröst mot ensamhetens kalla vinterbris. Det är en påminnelse om att det är människorna runt omkring oss som gör julen speciell, inte dyra gåvor eller överdådiga festligheter.
Och när natten närmar sig och det är dags att gå, känner de att de har funnit en plats där de hör hemma, där de är älskade och accepterade för den de är. De går tillbaka till sina hem, kanske små och enkla, men hjärtat är fyllt med värmen från kvällens gemenskap.
Det är en bitterljuv känsla att lämna den värme och sammanhållning lokalen erbjuder. Men de har fått en smak av det som är möjligt, och det ger dem hopp. De vet att det finns en plats att vända sig till när ensamheten känns övermäktig, en plats av öppna armar och hjärtan.
Så, mitt i storstadens ensamhet, i Södermanlands tystnad och Gotlands avskildhet, finns en fristad för de ensamma. RSMH Mälardalen Gotland har skapat en plats där kärlek och gemenskap överträffar allt annat. Det är en påminnelse om att ensamhet inte behöver vara det enda alternativet, även i en stad som ibland kan kännas som den mest isolerande platsen på jorden.
Och när jag går ut genom dörren och återvänder till stadens brus, bär jag med mig en varm känsla i mitt hjärta. För jag har sett det bevisat att även i den största ensamheten kan gemenskapen övervinna, och att kärleken till varandra är det som verkligen gör julen speciell, oavsett om man befinner sig i Stockholm, Södermanland eller Gotland.
Vi önskar er en God Jul och ett Gott Nytt år
RSMH Mälardalen Gotland
Lennart Håwestam
Ordförande
RSMH Mälardalen Gotland