DEBATT

Var det verkligen rätt att stänga de psykiatriska institutionerna eller borde Beckomberga och Långbro fått vara kvar? skriver Amanda Sandholm (V), undersköterska i akutsjukvården. i Extressen Debatt 2019-09-13


Året var 1967 och i Sverige fanns då cirka 35 000 inskrivna patienter på psykiatriska institutioner, likt Beckomberga och Långbro i Stockholm. Alla dessa platser var slutenvårdsplatser inom psykiatrin.
I juli 2014 fanns det enligt SKL 4 425 slutenvårdsplatser i bruk för inneliggande sluten psykiatrisk vård.
1995 genomfördes den stora psykiatrireformen i Sverige och de psykiatriska institutionerna, likt Beckis och Långbro, stängdes ner. Människor som levt där stora delar av sina liv skulle ut i det fria klara sig på öppenvårdskontakt.

25 år senare är problemen enorma

Snart 25 år efter att portarna stängdes står psykiatrin i Sverige på ruinens brant. Människor med flerdiagnoser bor på våra psykiatriska akutvårdsavdelningar och rättspsykiatriska kliniker landet runt. Unga människor blir under flera år liggande på vårdavdelningar som är till för att behandla människor med akut psykiatrisk problematik.

Varför?

För att det saknas plats för dessa människor. Människor som inte passar in i skolboksexemplen på behandling och läkning. Människor som är för trasiga och sjuka för att klara av öppenvården. Människor som fått nya trauman och beroenden av vår vård och sjukvård.

Psykiatrireformen är nog i efterhand det mest ogenomtänkta man har gjort i svensk sjukvård.

Människor som vill leva men inte vet hur man gör det utan stöd och tillsyn dygnet runt. Människor som vet att de kommer ta sitt liv så fort dörrarna till avdelningen öppnas. Människor som vet hur man dör men har glömt hur man gör för att leva.

Ska lösningen vara att människor tar sina liv, hamnar i missbruk och beroende och utan hem?

Psykiatrireformen är nog i efterhand det mest ogenomtänkta man har gjort i svensk sjukvård. Det fanns en tanke och ett genomförande men ingen konsekvensanalys.

Kommunerna lastas hårt

Nu är det dags att vi politiker och beslutsfattare skapar en förändring. Människor med psykisk sjukdom måste få hjälp av sjukvården – inte av kommunerna.
Människor med sjukdom bör behandlas av professionen inom sjukvården. Socialtjänsten bör inte bedöma om en människa är sjuk eller frisk nog.
Det måste öppna upp öppenvårdskliniker där man kan behandla flerdiagnoser på samma gång, exempel ätstörning, autism och ångest.
Det behövs fler behandlingshem och gruppboenden och effektivare och enklare sätt att få komma dit. Stödboenden och olika typer av institutioner där människor kan få olika typer av hjälp dygnets alla timmar.
Det behövs pengar!
Det behövs fler slutenvårdsplatser inom psykiatrin och rättspsykiatrin.
Den som lider av psykisk ohälsa ska aldrig behöva se suicid som den ända utvägen på grund av att hen inte får hjälp.
Det är dags att vi tillsammans skapar en förändring för en jämlik och trygg psykiatrisk vård.


Av Amanda Sandholm
Undersköterska i akutsjukvården och kommunpolitiker (V)

Med anledning av suicidpreventionsdagen 2019-09-10



Det är dags att återinföra vårdens anmälningsplikt vid självmord och dessutom utöka den till att innefatta även socialtjänsten, skriver Barbro Hejdenberg Ronsten och Elisabeth Wallenius på suicidpreventiva dagen 10 september.

Livet kan kännas hemskt. Så outhärdligt hopplöst att man inte längre vill leva. Det vittnar flera av våra medlemmar om, och flera har också gjort självmordsförsök, men lyckats överleva. I dag är de nöjda med livet och skulle aldrig göra om samma sak igen.
Och deras berättelser är inte unika. De flesta människor som överlever, utan att få stora skador, vill faktiskt leva vidare. Därför bör självmord alltid ses som en olycka, en situation där påfrestningarna i livet blir för tunga för individen att bemästra dem i stunden. Det är också ett misslyckande från samhällets sida, för att vi inte såg och agerade i tid och gav stöd när personen var i störst behov av det. Kanske för att vi saknade kunskapen – en kunskap som vi i samhället måste förbättra och hela tiden utveckla.
Skälen till självmord är komplexa men ett sätt att skapa mer kunskap om suicidprevention är att utreda varje självmord om personen haft kontakt med vården eller socialtjänsten. Det föreslogs redan 2010 i den statliga utredningen SOU 2010:45, som ville utvidga anmälningsskyldigheten vid självmord från att bara innefatta vården till att även beröra socialtjänsten. Men i stället för att självmorden tas på större allvar har utvecklingen gått åt motsatt håll.
Den 1 september 2017 slopades kravet på att vården skulle utreda självmord bland sina patienter, och nu behövs en lex Maria-anmälan endast göras om vården själv misstänker att något fel begåtts i deras verksamhet. Konsekvenserna av denna regeländring är tydliga. Bara i den psykiatriska slutenvården har antalet anmälningar sjunkit med 85 procent, visar statistik från Inspektionen för vård och omsorg. Svenska Dagbladets granskning från i somras belyste att vården undvikit att göra lex Maria-anmälningar även vid fall då självmordet skett under pågående vårdinsatser och då patienten var ett barn.
Vi anser att det är ytterst allvarligt. Varje självmord är en tragedi och Sverige måste göra allt för att utveckla det suicidförebyggande arbetet. Då gäller det att göra händelseanalyser varje gång ett självmord begås. Vi är övertygade om att det i varje enskilt fall alltid finns något att ta lärdom av. Nära 90 procent av självmorden föregås av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att personen oftast redan är inne i ”systemet” och haft olika kontakter med vården eller socialtjänstens socialpsykiatri.
För att få förståelse för var denna samverkan kan har brustit krävs tydliga händelseanalyser som sedan kan lyftas och användas i det suicidpreventiva arbetet på regional och nationell nivå.
Det är dags för Sveriges riksdag att inse att slopandet av anmälningsplikten i vården var ett felaktigt beslut, men också att se möjligheten att skapa något bättre där socialtjänsten också inkluderas. Socialminister Lena Hallengren (S), nu har du tillfälle att föreslå en bättre lag! Tar du chansen eller ska fler människor ta sina liv i onödan?


Barbro Hejdenberg Ronsten
förbundsordförande i Riksförbundet för social hälsa, RSMH

Elisabeth Wallenius
ordförande i Funktionsrätt Sverige





Nya domen ger hopp till dem Försäkringskassan nobbat

En ny dom kan göra det lättare att få rätt mot Försäkringskassan vid psykisk sjukdom. Vi uppmanar alla som nekats stöd att överklaga, skriver Barbro Ronsten och Håkan Jarmar, från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH på Expressens debattsida 2019-07-09.

56-åriga Birgitta har sjukersättning, tidigare kallat förtidspension, på halvtid sedan flera år på grund av psykisk och somatisk sjukdom. Den andra halvtiden var hon under 2018 arbetslös och försökte arbetsträna åtta timmar i veckan, men av det blev hon sämre. Varje läkare som hon har träffat när hon sökt vård har bedömt hennes arbetsförmåga som helt nedsatt. Hon ”har ingen förmåga att arbeta vare sig i arbete på den öppna eller den anpassade arbetsmarknaden” skriver en av läkarna. Arbetsterapeuten skriver att ”hon har inga arbetsförutsättningar detta oavsett anpassning av miljö och tid. Hon har arbetsprövat med maximalt stöd vilket i längden försämrade hennes hälsa och funktion markant”. Alla intygar samma sak: Birgitta är för sjuk för att kunna arbeta, det spelar ingen roll hur stora anpassningar som görs.

Ändå avslås både hennes ansökan om sjukpenning och om sjukersättning. Försäkringskassan anser att ”Det finns inget logiskt samband mellan beskrivna besvär och angivna begränsningar.” Från kassans egna försäkringsmedicinska rådgivare kommer ibland rena nonsenssvaren som för tankarna till Kafka.

Ofta är det personer med psykisk ohälsa som får avslag på detta sätt. Kommunernas personliga ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning beskriver att allt mer av deras tid går åt till att hjälpa psykiskt sjuka att överklaga beslut om avslag på sjuk- eller aktivitetsersättning. Bristen på läkare i psykiatrin gör dessutom att väntetiderna är långa och många klienter lever med en ständig oro för att inte hinna få en läkartid i tid för att kunna få sin sjukskrivning förlängd. Detta framgår av Socialstyrelsens lägesrapport om verksamheter med personligt ombud 2018.

Att läkare gång på gång ska behöva dokumentera och skriva intyg om en sjuk persons nedsatta arbetsförmåga är dessutom ett omåttligt slöseri med vårdens resurser, när patienten ändå sedan inte får rätt till ersättning. Dessa resurser skulle användas effektivare i form av behandling för de som är sjuka. Psykiatriska diagnoser låter sig sällan fastställas objektivt. Det brukar inte finnas konkreta undersökningsfynd på det sätt som är vanligt vid många somatiska sjukdomar. Diagnos måste därför ställas utifrån en bedömning av hela symtombilden och där patientens egen berättelse väger tungt.

Detta konstaterar nu även Kammarrätten i Stockholm i en dom från den 4 juni i år (Målnummer 9520-18). Rätten upphäver i den domen Försäkringskassans avslag på ansökan om sjukpenning från en person med svår depression. Motiveringen är att det är orimligt att kräva objektiva undersökningsfynd när inga sådana kan finnas. Domen kan leda till att det blir lättare för personer med psykisk ohälsa som saknar arbetsförmåga att få rätt till ersättning.

Vi i RSMH uppmanar alla som fått avslag av Försäkringskassan på liknande sätt som Birgitta att söka igen. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt till ekonomiskt stöd från Försäkringskassan. Detta är och förblir grundtanken i det välfärdssystem vi byggt upp.

Av

Barbro Ronsten
Förbundsordförande för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)


Håkan Jarmar
Styrelsen för RSMH, Stockholm/Gotlands distriktet

I samband med publicering en av ovanstående artikel framkom annat debattinlägg på samma tema. Detta är skrivet 2017-05-11 men är fortfarande rykande aktuellt. Det publicerades på Expressen debatt 2017-05-11 och kan läsas här

Försäkringskassans agerande bidrar till ett samhälle med förlorad tillit.
Varför ska jag betala skatt om försäkringen inte är ett skydd när jag behöver den? skriver Margareta Eriksson.

Annika Strandhäll, lyssna till ropen på hjälp! Läkare hävdar att deras patientkännedom, kompetens och medicinska bedömning åsidosätts. Patienter och anhöriga uttrycker frustation över kränkningen att inte bli trodd, att få sin sjukdom bagatelliserad och mista sin ekonomiska trygghet.


Försäkringskassans agerande angående sjukskrivna orsakar vrede hos många. Socialminister Annika Strandhäll har, när hon ställts mot väggen sagt att det är helt oacceptabelt att enskilda kommer i kläm. Samtidigt företräder hon en regering som vill pressa ner sjuktalen inför valet och gör det bland annat genom att dra in sjuka människors försäkringsskydd.

Förutom det lidande som själva sjukdomen innebär orsakar Försäkringskassan alltså ytterligare lidande – helt i onödan. Min vädjan och bön till dig Annika Strandhäll är: gör som du lovat, ändra på dessa missförhållanden nu!

Den första du behöver åtgärda är att Försäkringskassan ibland nonchalerar medicinsk expertis i sina beslut. Ta till exempel det fall, som jag till min stora förtvivlan och förvåning blivit vittne till, som närstående till en svårt drabbad.

Här finns förutom individens egna sjukdomserfarenheter, två helt samstämmiga sjukintyg, en diagnos och en utredning av arbetsförmågan. Två läkare av vilken en är specialist just på den aktuella sjukdomen intygar att ökad press och mer arbetstid gravt skulle försämra sjukdomstillståndet. Försäkringskassan bortser helt och hållet från detta. De väljer ut lösryckta fakta och tar inte hänsyn till hela sjukdomsbildens effekter.

Plötsligt drar de bort sjukpenningen och hävdar att det finns 100 procent arbetsförmåga. Försäkringskassans egen medicinska rådgivare som följer Försäkringskassans politiska lyhördhet får alltså mer inflytande än de läkare som har träffat patienten och gjort en ansvarig medicinsk bedömning.

Det andra som bör korrigeras är att Försäkringskassans fattar beslut som strider mot deras eget regelverk, eller är olagligt. Det är vad flera domstolsbeslut bekräftar, när överklaganden har gjorts till högre instans. Besluten är många gånger i strid med gällande regelverk. Ett exempel är det som hände min närstående: ett positivt beslut angående sjukpenning revs upp, trots att ingen av de förutsättningar, som gäller för att beslutet får ändras, hade inträffat.

Att dessutom av Försäkringskassan tvingas att stå till hela arbetsmarknadens förfogande, beredd att gå upp till heltid, när man har en permanent svår sjukdom är uppenbart oskäligt. Det strider också mot Försäkringskassans eget regelverk.

Det tredje, Annika Strandhäll, som kanske är mest alarmerande, är det samhälle du skapar, inte bara för de sjuka, utan för oss alla. Du skapar ett splittrat samhälle, där stora grupper hamnar i utanförskap och tilltron till demokratiska institutioner minskar drastiskt. När tillit saknas till samhällets funktioner uppstår lätt motsättningar.

Det skrämmer mig att Försäkringskassans agerande bidrar till ett samhälle med förlorad tillit. Varför ska vi betala skatt om pengarna inte används rättssäkert och försäkringen inte är ett skydd när jag behöver den?
Här lämnar du rum för utanförskap, misstro och antidemokratiska röster. Att tala om att enskilda kommer i kläm visar att du inte förstått vad som är problemet.
Sjuka kommer inte “i kläm“.
Deras livbojar dras medvetet undan när de försöker komma upp ovanför vattenytan. Jag vädjar till dig – lyssna på deras rop på hjälp!


Margareta Eriksson
Anhörig

Ytterliggare ett inlägg, denna gång utifrån arbetsgivarsidans synvinkel: (2019-07-22)

Läkarintygen är ofta helt blanka


Som rådgivare och sakkunnig på arbetsgivarorganisationen Almega pratar jag nästan varje dag med chefer som uttrycker frustration över att läkarintyg om sjukskrivning i princip är blanka. Det är inte acceptabelt, skriver arbetsmiljöexpert Anders Karlsson i debatten om sjukförsäkringen.

Sex allmänläkare beskriver på SvD Debatt 10/7 frustrationen över sin arbetsmiljösituation och att deras intyg till Försäkringskassan inte godkänns. Stressen är förståelig, men vi kan inte lösa arbetsmiljön på vårdcentralen med att okritiskt acceptera en signatur från en läkare utan närmare motivation om arbetsoförmåga.

Det finns en utbredd missuppfattning om vad sjukskrivning är. Precis som Försäkringskassans handläggare Farouk Medina Avila replikerade 12/7, baseras rätten till ersättning på arbetsförmåga och inte diagnos. Min rättighet, som sjukskriven, är att inte behöva utföra en uppgift som kan förvärra min diagnos eller prognos. Men att ha ont i kroppen eller själen behöver inte generellt förvärras av arbete.

Det finns många som trots viss ohälsa eller skada ändå arbetar och bara är sjukskrivna i förhållande till en uppgift de inte kan utföra. Det kan till exempel vara ett helt annat arbete som ohälsan inte hindrar dem från att utföra. Men det sistnämnda kan ju inte läkaren veta och i de flesta fall inte heller medarbetaren, om de inte pratar med arbetsgivaren.

I min roll som rådgivare och sakkunnig på Almega pratar jag nästan varje dag med chefer som uttrycker frustration över att läkarintygen i princip är blanka, möjligen med en ikryssad ruta att patienten är helt sjukskriven och att arbetslivsinriktad rehabilitering inte är aktuell. Detta är inte acceptabelt. Det är i samtalet mellan medarbetare och chef som sjukskrivningen bör ske, inte hos läkaren som jag skulle vilja påstå skriver ett beslutsunderlag för arbetsgivaren i ett läkarintyg.

Arbetsgivaren är skyldig att utreda om det finns arbetsuppgifter medarbetaren ändå kan utföra och att uppgiften i så fall inte riskerar medarbetarens hälsa. Läkarintyget är då ett viktigt underlag för att arbetsgivaren ska kunna fatta beslut.

Läkaren ska ge ett så bra medicinskt underlag som möjligt om vilken ”funktionsnedsättning”, mentalt eller fysiskt, diagnosen medför och bedömd prognos. Det är när det kommer till bedömd ”aktivitetsbegränsning” det blir problem. Läkaren ska då försöka sätta sig in i vilka krav den enskilde patientens arbete innebär fysiskt och mentalt. Även i samtal med patienten är detta svårt eftersom denne sällan vet vilken anpassning eller alternativa uppgifter som finns.

Det finns några vägar att pröva för att minska både arbetsbördan och frustration hos behandlande läkare och även underlätta för personalansvariga chefer att göra en arbetsförmågebedömning utifrån sitt anpassningsansvar. Men framförallt för att se vad som kan göras för att medarbetaren slipper sjukskrivning och får en plan för att komma tillbaka.

• Ta bort kravet att behandlande läkare ska bedöma aktivitetsbegränsning i läkarintyget. Intyget ska bygga på läkarens expertis och inget annat och vara ett bedömningsunderlag utifrån individens status och allmänna funktionsnedsättning, inte bedömd arbetsförmåga som läkaren har svårt att avgöra.

• Eventuell sjukskrivning bör avgöras i samtal mellan medarbetare och arbetsgivare med läkarintyget som underlag. Kan arbetsuppgifter anpassas eller finns det helt andra saker medarbetaren kan göra under läkningsprocessen? I dessa samtal kan arbetsmedicinsk expertis anlitas, till exempel från företagshälsovården.

• Som ett alternativ eller i kombination med punkt 2 kan sjukskrivningsprocessen förtydligas genom att förutsättningar skapas för trepartssamtal mellan patient, läkare och chef för sjukskrivning. Detta förutsätter en tydlig sjukskrivningsprocess hos såväl arbetsgivaren som hos primärvården och Försäkringskassan.

• Idag skickar Försäkringskassan blanketten för ansökan om sjukpenning bara till medarbetaren. Här frågar man bland annat vilka uppgifter som hindrar denne att arbeta. Men blanketten bör även gå till arbetsgivaren, som är den som vet om det finns möjlighet till anpassning eller helt andra arbetsuppgifter.

Bedömning av nedsatt arbetsförmåga är inte lätt och viktigast är att den som drabbats av ohälsa rehabiliteras så snabbt som möjligt.

För många skulle vägen tillbaka bli betydligt lättare om arbetsgivarna involverades mer.

Anders Karlsson
arbetsmiljöexpert, Almega