RSMH Mälardalen/Gotland

Fler unga säker psykiatriskvård

2017-03-01 (DN debatt)

Allt fler unga i Stockholm söker psykiatrisk vård. På Bup-akuten ökade antalet besök med 25 procent förra året. De unga tjejerna mår allra sämst.– Det beror inte på att unga söker för minsta åkomma, de mår lika dåligt som andra åldersgrupper, säger professor Christina Dalman, vid Karolinska institutet.

För två år skrev DN om att var tionde tonåring i Stockholm gick på Bup. Ny statistik från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) visar att den psykiatriska vårdkonsumtionen fortsätter att öka. Förra året fick drygt var tionde tjej mellan 13–24 år psykiatrisk vård i Stockholms län.
På Bup-akuten ökade antalet besök med 25 procent förra året. Antalet nätter när unga fick stanna kvar på akuten över natten, ökade dubbelt så mycket. De flesta akuta fallen är tonåringar mellan 15–17 år, med en liten övervikt tjejer, 58 procent.
– De lider av ångest, oro, nedstämdhet, självmordsförsök och aggressivitet. Vi har även fler ensamkommande och asylsökande som mår mycket dåligt och är avvisningshotade eller flyttas runt på boenden, säger Per-Olof Björck, verksamhetschef på Bup.
Varför de akuta fallen ökar är oklart, men det handlar inte om att de unga söker i onödan.
– Däremot tryter orken runt omkring ungdomar fortare i dag än för tio år sedan. Vi kan se att aggressiviteten ökar, det blir bråk hemma, man slår sönder saker och polis tillkallas. Föräldrar och samhälle säger ifrån fortare. Samhället har mer aggressiva uttryck i dag. Det är så man visar både att man finns och att man mår dåligt, säger Per-Olof Björck.
Andelen unga med en psykiatrisk diagnos i länet har mer än fördubblats på ett decennium. 2014 fick åtta procent av tjejerna mellan 13 och 24 år en ångestdiagnos, och nära fyra procent av killarna.
Även depressioner, ätstörningar, adhd och autismdiagnoser drabbar fler.
– Det har funnits tongångar att unga rusar i väg så fort de mår dåligt, för att killen gjort slut, eller att det är modernt att må dåligt. Men vi ser inga tecken på det i vår forskning. Ungas ohälsa ligger på samma nivå som andra grupper, säger Christina Dalman, professor på Karolinska institutet och enhetschef på CES.
Forskarna ser däremot tydliga tecken på att det blivit tuffare att klara sig i samhället med begränsning. Ökningen kan också bero på att stigmatiseringen kring psykisk ohälsa minskat.
– De unga går kanske i bräschen. De har börjat våga prata om psykisk ohälsa och det är inte lika förknippat med skam och skuld som bland vuxna, säger hon.
De vanligaste diagnoserna bland unga mellan 18–24 år är depression och ångest. Neuropsykiatriska problem som adhd och autism är vanligare bland de yngre.
Forskarna uppskattar att vårdkonsumtionen bland unga troligen ligger i underkant och att många som behöver hjälp fortfarande inte söker eller får vård.
– Vi tror att det finns ett stort mörkertal. Mellan 40 till 60 procent av de vuxna söker inte vård för depression för att de känner skam och skuld. De unga är kanske först med att bryta stigmatiseringen och söka hjälp.
Unga går inte till primärvården utan söker i första hand psykiatrisk specialistvård.
– Därför måste vi satsa mer på första linjens psykiatri på husläkarmottagningarna, men också på elevhälsan och ungdomsmottagningar. På alla ställen där man lätt träffar ungdomar ska det finnas psykologer och intresserade läkare.
Christina Dalman menar också att man borde ta hjälp av bland annat intresseorganisationer i arbetet mot psykisk ohälsa.
– Jag tycker absolut att man kan tänka ett bredare ansvar och inte bara sjukvård. En kompetens kan vara lekmannastöd på gräsrotsnivå. I Köpenhamn har man exempelvis lokaler där unga som mår dåligt kan träffa äldre att prata med. Jag tycker att vi måste tänka i nya banor, pröva och utvärdera, säger hon.
Även Per-Olof Björck är positiv till nya sätt att möta unga. Bup Stockholm har även en frågelåda för unga på nätet.
– Att ungdomar fortsätter att må dåligt beror på att de inte har någon att prata med. Dialogen mellan vuxenvärlden och ungdomarna måste bli bättre. Mår man dåligt så stänger man av och isolerar sig och ältar sina egna bekymmer. Man blir självupptagen på ett dåligt sätt. All dialog gör att stress och ångest sjunker.
Han menar också att fler tidiga insatser krävs för att undvika att ungdomarna kraschar på Bup-akuten.
– Olika skolor är olika rustade för neuropsykiatriska svårigheter. Första linjens psykiatri är inte heltäckande i Stockholm. Det finns mycket att se över i ungdomars närmiljö för att de ska få stöd, säger han.

Jessica Ritzen

Allt fler barn och ungdomar lider av psykisk ohälsa

2016-05-18

På tio år har antalet unga i Stockholms län som söker hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin fördubblats. Bland 18–25-åringar ökar den grupp som själva uppger att de lider av psykisk ohälsa kraftigt. Det visar en rapport från Stockholms Stadsmission.

Fram till tonåren tycker svenska barn att de har en god – både fysisk och psykisk – hälsa. Men därefter uppger allt fler barn och unga att de har ett eller flera symtom på psykisk ohälsa.

I en undersökning från Stockholms läns landsting från 2014 var ångestdiagnoser vanligast i åldersgruppen 18 till 24 år, åtta procent av kvinnorna och fyra procent av männen. 18–24-åringarna har också den högsta andelen sluten psykiatrisk vård i Stockholms län.

Varför har ni tagit fram en rapport om psykisk ohälsa?
– Vi möter många barn och unga i våra verksamheter som mår riktigt dåligt, vi försöker uppmärksamma behovet av ett bättre samarbete mellan skolan, socialtjänsten och landstinget, säger Stadsmissionens direktor Marika Markovits.

Att åldersgränsen i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, för 15 år sedan sänktes till 18 år – i Stockholm var den 20 tidigare – drabbar unga vuxna, menar hon.
– Vuxenpsykiatrin har ingen beredskap. Vi såg direkt att det här kommer att bli ett problem och vi är helt säkra på att det går att förebygga psykisk sjukdom genom tidiga insatser, säger Marika Markovits.
Men ungdomar – särskilt unga män – dröjer enligt henne med att söka hjälp. Trots att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 24.
– Sverige har en nollvision för självmord sedan 2008. När det gäller vuxna ser vi att självmorden planar ut men i gruppen 15–24 fortsätter de att öka, bland män 20–24 år har de ökat från 60 till 100 på bara två år. Nollvisionen är uppenbarligen inte effektiv
Bristen, menar Marika Markovits, uppstår när ungdomar ska överföras från BUP till vuxenpsykiatrin, när olika delar av det offentliga systemet ska överlappa varandra.
– Vår erfarenhet är att många unga inte hittar in i vuxenpsykiatrin. Svårigheten är att få rätt hjälp i rätt tid, när samhället inte har tillräckliga resurser att nå och hjälpa alla de unga som mår psykiskt dåligt, säger hon.
I Stockholms län finns särskilda mottagningar för unga vuxna. Men tillgången till psykiatrisk vård för den gruppen skiljer sig åt geografiskt i länet, det största utbudet finns i delar av länets norra halva. Det visade en rapport från landstingets revisorer tidigare i år.

Varför ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga?
– Från 13 år och uppåt känner många unga en hög grad av stress, en upplevelse av otillräcklighet, de tror inte att de får någon plats i samhället. Kraven ökar i skolan och de som inte är starka och kapabla stöts ut snabbare. Har man en skörhet så ökar risken för psykisk ohälsa i dag, säger Marika Markovits.
Forskningen visar, påpekar hon, att ökad ungdomsarbetslöshet bidrar till psykisk ohälsa och att de neuropsykiatriska diagnoserna ökar.
– Men det finns också en ökad benägenhet att söka hjälp, säger Marika Markovits.
Den psykiska ohälsan ökar bland samtliga ungdomsgrupper – oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus, föräldrarnas socioekonomi med mera. Den slår på alla samhällsnivåer.
I rapporten lyfter Stockholms Stadsmission ändå fram fyra grupper – barn till missbrukare, barn till föräldrar med långvarigt försörjningsstöd, elever med långvarig frånvaro och nyanlända barn och unga – som i särskild hög grad riskerar att drabbas av psykisk ohälsa.
– I genomsnitt har ett barn i varje klass en förälder som dricker för mycket. Andelen barn i familjer som lever under mycket knappa förhållanden ökar och graden av krigstrauman bland nyanlända barn ökar, säger Marika Markovits.

Mer kunskap om psykisk ohälsa behövs för att minska elevfrånvaron
2017-05-17

Positivt att situationen kring elever som är frånvarande från skolan uppmärksammas, men för få konkreta förslag och väl smalt fokus på närvarostatistiken. Det anser NSPH i sitt yttrande över utredningen kring elevfrånvaron och hur den ska minskas.

Med betänkandet ”Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera SOU 2016:94” lägger Utbildningsdepartementet fram en rad förslag med syfte att minska den ogiltiga frånvaron i skolan. NSPH ser positivt på arbetet med att främja närvaron i skolorna, där NSPH:s målgrupp (barn och ungdomar som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, lever med psykisk ohälsa eller är anhöriga till någon med psykisk ohälsa) är överrepresenterade bland de elever som är långvarigt frånvarande.
Att få frånvarande elever mer närvarande i skolan är ett komplext arbete som behöver ske på flera olika plan och av olika samhällsinstanser. Det är beroende av vilken kunskap och kompetens skolans personal har för att kunna bedriva en pedagogisk verksamhet för barn med olika sorters psykisk ohälsa, men även av hur tillgänglig primärvård och psykiatrisk vård är för barn och unga. Sist men inte minst är det av största betydelse att föräldrar till barn med psykisk ohälsa får det stöd de behöver för att kunna ge bästa möjliga stöd till sina barn, men också att de den vård och de stöd som de behöver för egen del.
Utredningen har tagit sig an en viktig fråga och NSPH instämmer i många av de resonemang som görs, yttrande men anser att det är för få konkreta förslag kopplade till resonemangen i betänkandet. Det ensidiga perspektivet på just frånvaron blir dessutom för smalt. NSPH vill i sitt yttrande framhålla att det är viktigt att det görs en helhetsbedömning av enskilda elevers situation, där graden av frånvaro endast är en faktor.
-För att kunna lyckas öka närvaron i skolan krävs mer kunskap om olika elevers förutsättningar. För att exempelvis kunna göra en relevant åtgärdsplan kan det behövas stor förståelse för och kunskap om psykisk ohälsa. Det finns ett behov av kompetenshöjning längs med hela skolkedjan – från stödpedagoger till rektorer och huvudmän, säger Nicole Wolpher, intressepolitisk talesperson för NSPH.
NSPH vänder sig dock emot att funktionsnedsättning i betänkandet anges som en individfaktor, det vill säga en faktor som kan hänföras till eleven, och inte som en skolfaktor. Skolan har svårigheter att möta elever med psykiska funktionsnedsättningar. Skolans personal behöver ökad kunskap om psykiska funktionsnedsättningar och om hur läromiljön kan anpassas utifrån de olika individernas behov. Många elever far idag illa i den svenska skolan på grund av skolans oförmåga att möta dem utifrån deras förutsättningar, trots att skolförfattningarna är tydliga med att undervisningen ska anpassas. Skulle skolan klara av detta, behöver funktionsnedsättningar såsom NPF eller andra psykiska funktionsnedsättningar inte längre vara en riskfaktor och frånvaron skulle minska rejält.
Att beskriva funktionsnedsättning som en individfaktor, bidrar till eller spär på ett synsätt som handlar om att det är eleven som har svårigheter och inte skolan. Trots att vi vet att skolan har svårt att göra läromiljön pedagogisk tillgänglig för alla elever. Det är ett synsätt som inte utvecklar den svenska skolan eller ger elever förutsättningar att lyckas i skolan.
I arbetet med att minska frånvaron anser NSPH att det är viktigt att skolan lyssnar in eleven och ser dess vårdnadshavare som en värdefull resurs. Eleven är expert på sin egen livssituation och vårdnadshavarna har lång erfarenhet av barnets behov och förutsättningar.
Rörande betänkandet anser NSPH dessutom:
-att elevhälsan omgående behöver få ökade resurser, då den idag har begränsade möjligheter att bedriva sitt förebyggande arbete. Det är också avgörande att elevhälsan har en bred kompetens i att fånga upp psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar för att kunna ge rätt stöd eller remittera vidare till rätt instans.
– att samtliga lärare behöver mer kunskap kring bemötande av elever med psykisk ohälsa eller psykiska funktionsnedsättningar samt ta del av den specialistkunskap som elevhälsan besitter.
-att ansvarsområdena och samverkan mellan elevhälsan och andra stödinstanser, såsom barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten, förtydligas. Detta så att det inte uppstår glapp där elever bollas fram och tillbaka utan att få det stöd som behövs.
– att rätten till en samordnad individuell plan (SIP), som finns lagstadgad i hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen, också ska införas i skollagen. Detta för att underlätta för elever som under skoltiden också har kontakt med kommunen eller landstinget.
-att utredare bör fokusera mer på den forskning som finns kring vad som gör att man trivs i skolan, hellre än att konstatera att det finns kunskapsluckor kring vad som förhindrar frånvaro.
– att skolans verksamhet i större grad samverkar med representanter från civilsamhället, såsom brukarrörelsen, för att föra in den kunskap och de perspektiv som finns där.